drägligt, men, förgäfves. Hennes far — en plantage-egare, som då jag gifte mig med henne var utfattig — hade en gång varit rik. Hans välmaktsdagar hade vant henne vid en hänsynslöshet och en. extravagans, som ingen senare erfarenhet, hur bitter den må ha varit, kunnat utrota. Jag fann ock snart att det skulle blifva min ruin om jag lemnade henne frihet att i penningesaker handla som hon -ville.: Nu blef jag hvad hon kallade en girig tyrann, och hennes förra passiva obelåtenhet förvandlades. till en den fullkomligaste och i dagen trädande motvilja. Vårt barn blef icke något föreningsband mellan oss. Då gossen blef nog gammal för att taga del i våra tvister, stod han alitid på sin mors sida. Naturligt nog, ty han hörde alltid talas illa om mig, skämdes bort af modern: och belönades med nöjen, som betalesmed penningar, stulna från mig. Ja, detta var början till hans på alla grundsatser blottade bana. Modern lärde honom att plundra min kassalåda och min börs. — Förskräckligt! utropade Lucius, — Men äfven mellan dessa båda uppstod snart missämja, och en dag, han var vid den tiden tolf år, underrvittade han mig att han icke kunde stanna läng,e i hemmet, och att han ville bli uppfostrad i Tyskland. -— Ni samtyckte, förmodar jag? LUCIUS DAVOREN: dd