— 232 — saken åt ett af mina ombud derute, som skall göra allt hvad göras kan. — Derute? Menar ni Rio? frågade Lucius. Har ni ombud äfven så långt borta? — Min herre, svarade Otranto med en stolt blick på verldskartan, som hängde på hans vägg, det är bra få hörn af den bebodda jorden, der jag icke har ombud. Saken afgjordes utan vidare diskussion, och hr Otranto lofvade att göra sitt bästa. Emellertid berättade Lucius ej för Lucilla hvad han hade gjort, han blott sade henne att han ville hålla sitt löfte, försåvidt .det låg inom det möjligas område. — Tucias, sade Lucilla till honom ej lång tid derefter, jag vill begära en ynnest af dig. — Käraste vännen min, hvad lefver jag för, om icke för att göra dig till nöjes! — Ack Lucius! för brå mycket annat; för dina patienter, för vetenskapen, för hoppet att så småningon bli en ryktbar läkare. — Blott underordnade mål för mitt lif numera! En gång voro de allt för mig, nu är det du som är det, Men hvilken ynnest är det som Lucilla begär af mig? — Låt mig böra dig spela! Farfar är så sällan nere nu om aftnarne. Icke vore det något ondt i att du toge hit din violm och då och då spelade litet för mig. Hans rum är så långt borta, att han icke kan höra dig, och för öfrigt är det väl ej ett brott