middagen föll jag i den djupaste sömn, som någonsin smugit sig öfver mina sinnen. Jag vaknade först långt efter midnatt, vaknade med våldsam hufvudvärk och med alla de känslor, som efterfölja ett förtärande af opium eller morfin, vaknade för att finna mig bestulen på de penningar jag dagen förut inkasserat, bestulen af min egen son, som hällt en sömndryck i mitt glas för att kunna sätta sig i besittning af nyckeln till kassaskåpet. — Usling, mumlade Lucius. — Ja, jag kunde smält att han var tjuf, men oviatet kunde jag ej förlåta: En man, som skulle kunna göra så, han skulle ock kunna förgifta mig, tänkte jag, och jag slet kärleken til min son ut ur mitt hjerta. Skulle någon kunna älska en så lumpen usling? — Ni har aldrig berättat detta för hans dotter? — Nej, dertill var jag icke nog grym. Jag har blott gjort allt hvad jag kunnat för att få henne att tro att han är ovärdig hennes tillgifvenhet, utan att jag dervid nämt beskaffenheten af hans brott. Men med sitt romantiska lynne anser hon, det att vara olycklig, är att vara värd medlidande, och jag vet att hon begråter honom, och att hans bild lefver i hennes hjerta, trots allt hvad jag gjort för att rota ut bonom derur.