mig på sitt vanliga lättvindiga sätt, att han varit gift för några år tillbaka, förlorat sin hustru kort derefter och att jag. var farfar. Ni tycker om barn, sade han, ni borde låta mig skicka efter Lucilla. .— Ni samtyckte? — Naturligtvis. Lucilla kom samma afton. Några år förgingo, under hvilka han fortsatte att bedraga mig och jag lärde känna att han var spelare. Så erbjöd sig för mig ett tillfälle att sälja en del af min antiqvitets-samling. Jag behöfde kontanta medel, ty. en gynnsam lägenhet yppade sig samtidigt för mig att föröka mitt konstgalleri, och jag sålde. Några dagar derefter lyftade jag penningarne, mellan fem och sexhundra pund sterling, låste in summan i mitt kassaskåp, till hvilket jag sjelf hade nyckeln, och med denna i min ficka satte jag mig ned till min middag, viss om, som jag trodde, att ha mina penningar i säkerhet. ter inträffade en paus i den gamles berättelse; pinsamma minnen sammandrogo hans ögonbryn, dystra tankar bredde skyar öfver hans ögon. — Nåväl! min son och jag intogo tillsamman vår middag. Han diskuterade med en sann affärsmans hela skärpa och blick våra utsigter till vinst, och vi drucko en butelj gammalt . godt vin i glädjen öfver de lysande förhoppningarne. Jag drack ej mera än vanligt, men en half timme efter