Dagens Nyheter – 12 februari 1874, sida 2

hån, att ni, som -dock synes vara af ett så lugnt temperament, kan hela ert lif igenom hålla vid makt en så oförsvarlig vrede mot er ende son. Förlåt mig, att jag berör ett ämne, som, jag vet det, är pinsamt för — — Det är icke pinsamt, svarade Sivewright skarpt; icke mera än om ni talade med mig om någon skurk på nästa gata, hvars ansigte jag aldrig sett. :Det fahs en tid, då tanken på min falske, otacksamme, brottslige son plågade mig som smärtan af ett.skottsår; men det vär långa år tillbaka i tiden. För tölf år sedan begrät Homerus Sivewright sin ende son; jag, den söm i dag talar till eder; jag har ingen son. — Ett hårdt yttrande, sade Lucius, som såg. mera verklig. sorg i den gamles konstlade; köld. än i mången högljudd och klagande smärta. Jag kan dock; tillade han, ej tro annat än att — hur ovärdig han ock må ha tyckts er — han dock ännu har en plats ijen vrå af ert hjerta. En sky drog fram öfver de skarpa ögonen, det gråa hufvudet sänktes, men Homerus Sivewright gjorde intet erkännande, som kunnat vittna om svaghet. — Tycktes ovärdig! utropade han; han var. ovärdig. — Ni har aldrig. sagt mig hans brott. Dea gamle mannen höjde sitt hufvud och betraktade ett ögonblick missnöjd den unge läkaren med sina genomträngande ögon och