Dagens Nyheter – 12 februari 1874, sida 1

Stockholms-Nyheter. Zelma Hedin. T Dödens engel har väl sällan, sjelf osynlig, varit så ofta seddi sina gerningars frukt, som under denna sjukliga vinter i hufvudstaden. Likvagn efter likvagn, sorgtåg efter sorgtåg hviska sitt memento mori till de promenerande på Drottninggatan eller, till dem, som under rastlös sträfvan efter lifvete lycka, glömma denna lyckas förgänglighet. Dock, vanans makt, tyckes vara. starkare än sjelfva dödens, och de flanerande, likaväl :som. de myrflitiga vandrarne, ge sig fögaro att reflektera öfver den stora dödligheten eller de täta likprocessionerna. Bland de offer, som i dessa dagar fallit för den obevekliga liemannen, teckna vi i.dag ett konstnärsnamn, som länge egt de. varma sympatiernas guldklang för den teaterbesökande allmänheten, ett . konstnärsnamn, som icke så snart skall dö bort hos alla -dem, för hvilka minnet af de förädlande fröjder, scenen erbjuder oss, är någotmer än ett flyktigt aftonnöje. . Zelma Hedin, den sköna, den varma, den ståtliga, den fina, den glädtiga skådespelerskan finnes icke mera ibland oss. Hon slutade sitt, ofta af plågor fördystrade lif sistlidna natt kl. ett. Under det djupa intrycket af denna dödspost instämma vi med August Blanchei den kortfattade biografi han den 18 februari1865 skref till hennes porträtt, och, med särskild anledning af hennes då. inträffade, benbrott: Vanligtvis är det först vid saknaden af, en sådan konstnär, som man. erkänner dess rätta värde, först efter trädets fall man uppskattar svalkans behag, först i skymningens stund man vet hvad dagen. varit. Och i sanning, förgänglighetens stormar bräcka allt flera af de stolta pelarne i den sceniska konstens tempel, och fåfängt spåra vi efter hoppfulla adepter att fylla de gapande tomrummen. Hvilken fyller en Fänny Westerdahls, en Georg Dahlqvists, en Zelma Hedins platser i våra dagar? Knappast mäktar den nya tiden endast till den yttre apparitionen täfla med den snart försvunna, än mindre uti snille, inspiration eller intelligens, Att en konstnärs bana icke alltid är beströdd med rosor fick Zelma Hedin framför många andra erfara under fulla blomman af sin ungdom och sin fägring. Hemsökt af husliga sorger tycktes hon en tid vara. alldeles förgäten af kungl. teaterdirektionen, till dess hon slutligen bemärktes af densamma, sedan döden plundrat teatern på dess skönaste blomma, Emelie Höggvist, sedan den ekonomiska lyckan ställt hennes efterträderskä i litet mera solsken, och sedan den förtjusta publiken gång efter annan egnat den sköna och rikt begåfvade skådespelerskan sin lifliga byllning. Också torde få, om någon af Europas större städer kunna framvisa en ädlare gestalt; ett fagrare anlete än Zelma Hedins under hennes glensperiod, lika litet som en artist med mera mångsidig repertoar. I tragedien och det högre skådespelet som i det borgerliga dramat och i komedien häfdade hon sin plats; och vilken erinrar sig icke det behag ocH def musikaliska begåfning med hvilken hon föredrog sina, stundom af henne sjelf komponerade kupletter. Den egendömliga stämman hade en sympatisk klang, som många skickliga sångerskor skulle kunnat afundas henne, och hon ufttälade alltid orden med en tydlighet, som förtjuste icke blott åhörarne utan änni mer författaren. Utrymmet tillåter oss icke att upprepa namnen på hennes många roller, men omwvi endast nämna: Elisabeth i Måria Stoart, Barbro i Ung-Hanses dottert; Fru Divernoy i Hyresgäst och husegaret, Fru Godard i En fattig ädling, Richelieu i Richelieus första vapenbragd — så tro vi att vi ha väckareklockor nog för att ringa samman den minnesgoda åskådarens tårar eller löjen. Att den kungliga teaterdirektionen i förtid aflägsnade från skådebanan en talang, som ännu några år kunnat vara en prydnad för densamma, bidrog lika mycket att kasta en svårmodets skugga öfver den utmärkta artistens sista lefnadsår, som att för den tähkande allmänheten öppna en inblick uti detta kulisslif, hvårest så många intriger utspelas, icke blott på utan också vid sidan af scenen. Ila är det i sanning beställdt