Dagens Nyheter – 12 februari 1874, sida 1

utbrast sedan, med den cynism, som var hans andra natur: . — Huru, ni är nyfiken? Nåja, jag förmodar att ni har rättighet att få veta något om den familj, som ni ernar hedra meden så intim förbindelse. Så vet då, att er tillämnade hustrus far var en bedragare och en tjuf. Lucius studsade till som om någon ytterlig skymf blifvit tillfogad honom sjelf: — Jag kan ej tro — började han. — Vänta att bestrida fakta. till dess ni hört historien. Ni vet hvad min ungdom var — sträfsam och full af försakelser. Jag gifte mig tidigt, men mitt giftermål bler olyckligt. Jag begick det ganska vanliga felet att taga ett vackert ansigte såsom bevis på qvinlig förträfflighet. Min hustru var en kreolska, med ett ansigte som på minde om en italiensk målniog ur någon af de italienska skolorna. Olyckligtvis hade hon ett lynne, som gjorde hennes eget lif till en börda för henne, och som utöfvade en motsvarande verkan på andra menniskors lif. Hon kunde bli spasmodiskt glad under inflytande af det man kallar nöjen, men aldrig lycklig eller nöjd. Hade jag ock varit verldens beherrskare, tror jag knappast att jag skulle kunna ha tillfredsställt hälften af hennes önskningar, ty hon önskade sällan något, som det icke var helt och hållet omöjligt att ernå. Jag gjorde allt för att göra hennes lif bebagligt eller åtminstone