Dagens Nyheter – 12 februari 1874, sida 1

ZLEITE KAPITLET. Den svaghet och den matthet, som gjorde Homerus Sivewright till en fånge i sin sängkammare, voro icke följder af någon sjukdom som hotade med döden. Denna höll sig ännu på afstånd och sjukdomen skulle, åtminstone till någon del, kunna botas, ansåg Lucius. Emellertid kom Lucius, då det behagade honom, och stannade så länge han ville. Han hade blifvit nödvändig för den gamle, som oroligt längtade efter hvarje hans blick. Lucius var nästan förvånad öfver att se huru likgiltig Sivewright var med afseende på förtroligheten mellan honom och Lucilla, ty det var ej möjligt att den gamle skulle ha undgått att-varseblifva, det han och hon hade blifvit något mera och dyrbarare för hvarandra än blott vänner. — Han skall icke kunna bli så synnerligen förvånad då han får veta sanningen, tänkte Lucius, som ansåg tiden vara kommen, då det vore hans skyldighet att underrätta den gamle om sin förbindelse med Lucilla, eburu icke om det vilkor, som blifvit fästadt vid densamma. Ty ehuru hon, sedan bekännelsen om hennes kärlek blifvit ryckt från hennes läppar, ej gjorde för honom den minsta