Dagens Nyheter – 11 februari 1874, sida 2

RÄTTEG.och POLISNYHETER. LANDSORTEN. Det stora tjufmålet i Norrköping. Angående Cederbergs, af oss förut omtalade bekännelse meddelar Norrköpings Tidningar: Hvad man knappast väntat har inträffat; Cederberg, den för icke längesedan hårdnackade mannen, har bekänt de stölder, för hvilka han var angifven, men först efter en hård, våldsam strid, under hvilken stundom äfven hans själ fördunklades och orediga tankar korsade densamma, men kärleken till maka och barn kom dervid tröstande emellan, och det var äfven denna känsla som gjorde hans hjerta mjukt, bringade honom till bekännelse och derefter följande inre frid. Ännu dagen efter nästföregående ransakning var han lika stolt och ihärdig i sitt nekande som förut. men efter täta besök i hans cell af tillförordnade stadsfiskalen Pihl, poliskommissarien Larsson och fängelsedirektören: Nordin, stundom af dessa gemensamt, och vid hvilka tillfällen man särskildt anslog den goda sträng som synbarligen börjat vibrera i den häktades inre samt genom foglighet och öfvertalningar sökt inverka på honom, föll slutligen hans humör; han svettades och grät, hvilket bevisade att striden mellan de goda och onda makterna i hans inre pågick som lfligast. Men likvisst blef svaret på alla frågor om hans brottslighet fortfarande nej. Särdeles rörd blef han, då man föreställde honom att han åtminstone : för. sin makas och sina barns skull borde bekänna, men, fastän förkrossad, nekade han fortfarande till dess man ändtligen i torsdags på eftermiddagen till fängelset hemtade hans unga hustru, med hvilken han städse lefvat i ett mycket godt förhållande och som man hoppades skulle inverka på honom. Under ett ögonblick, då Cederbergs känslor voro som mest upprörda, då hans inre var som mest förkrossadt — fastän han likvål ännu nekade — öppnades celldörren, Hustrun störtade dervid in, föll sin make om halsen och bad honom under tårar och i några bevekande ord att bekänna, och inom ett par minuter hördes från hans läppar orden: jag är skyldig! Man lemnade honom derefter allena, och i fredags kände han sig betydligt lugnare, hvarvid han uppsatte en förteckning öfver hvad han från hrr Scherini komp. erkänner sig hafva tillgripit, och hvilket, enligt värderingsmännen hrr Nelins och Thorssons uppgifter, värderats till sammanlagdt 960 rdr 91 öre. Detta belopp och dessa qvantiteter kunta visserligen, i jemförelse med den utsträckning detta mål fått, just icke anses särdeles betydliga, men man må besinna att de öfriga för stölderna tilltalade måhända tillgripit lika mycket. Målet uppsköts till om lördag, då åklagaren skall förete all den bevisning som kan åstadkommas samt afgifva sina slutpåståenden. Så starka skäl hade vid ransakningen i lördags förekommit mot hustru Larsson, att hon förklarades skyldig genast träda i häkte. Hon protesterade häremot och yttrade då hon af vakten affördes: Ska jag bli var, då han (syftande på Hansson), som är bes yld som tjuf, slipper!