Dagens Nyheter – 11 februari 1874, sida 1

och mig? Döden, måhända. Han har dessutom icke öfvergifvit mig. — Då han så plötsligt lemnade er farfars hus, öfvergaf han er icke då? — Nej. Han jagades bort. Jag är fullkomrigt säker derom. Min farfar var hård och grym mot honom. — Kanhända. Men ni var icke hård och grym mot er far och ändå öfvergaf han er — och afstod från alla en fars rättigheter öfver er då han lemnåde sin fars hus. Jag vill icke tadla honom, jag vill icke förstöra den idealiserade bild af honom som ni bär i ert hjerta, men säkert är att ni borde ej uppoffra en djup, verklig tillgifvenhet i det närvarande, för ett dunkelt minne från det förflutna. — Det är icke dunkelt. Mina minnen från dessa dagar äro lika lifliga som de från i går, till och med lifligare. Jag behöfver blott sluta mina ögon för att se min fars ansigte, höra hans röst tala till mig. — Ack, Lucilla! utropade läkaren vemodigt, — hade ni känt er far några år längre, skulle ni snart ha upptäckt hur litet han var värd er kärlek! — Hade jag än funnit honom. ovärdig, skulle dock min kärlek ej ha ändrats. Jag skulle blott ha sörjt så mycket mera öfver honom. Kom ihåg att jag är van att höra talas illa om honom. Min farfars bittraste ord ha dock ej förminskat min kärlek till honom.