Dagens Nyheter – 11 februari 1874, sida 1

-—-—ÖÄÖld han såg henne, och som den alltmera växande förtroligheten hade gjort allt kärare för honom. Ja, han erkände nu att det intresse, han från första början hyst för Lucilla Sivewright, hade sin rot i en djupare känsla än medlidande. Han vågade nu medgifva, att det var kärlek, och endast kärlek, som hade gjort att den der rostiga gamla jernporten, framför hvilken han så många gånger dröjt med längtande blickar, förefallit honom såsom en af paradisets portar. En afton, efter det den gamle mannen gått upp på sitt rum i öfre våningen och under det Lucilla och Lucius vandrade omkring i den gamla trädgården, sade Lucius henne huru kär han hade henne, berättade henne, i det bleka stjernljuset, den gamla historien om kärlek och hopp. Under fullkomlig tystnad hade flickan lyssnat till honom, och han hade talat med djupt allvar och talat väl. Men det var honom omöjligt att läsa något svar i hennes ögon, hvars alla uttryck han trodde gig så väl förstå. De hade ihärdigt varit bortvända från honom. — Lucilla, hvarför vänder du dig bort från mig? Älskade! hvarför denna tystnad? Plågas du af mina ord? Jag hade vågat hoppas, att de icke skulle vara ovälkomna, att du skulle ha väntat att höra dem. För längesen borde du ha vetat att jag älskar