Dagens Nyheter – 10 februari 1874, sida 2

betytt pe a a ässet Er Gao hbt FE VISSILT 1 En bit religion från hafvet. Minnesbitd ur verkligheten, Kapten 0: håde flera år varit befälhafvare påen brigg, tillhörande ett rederi, söm hade många skepp i sjön; han gjorde långa sjöresor och var en träget och värderad hafvets arbetare, vaksam och förfaren i navigering. Sedån han blef sit eget herre på skutan, hade hanvicke firat nordbons högtid, julen, i sitt fädernesland, än mindre i sitt barndomshem, ett fiskläge vid vestkusten, der hans gamle far, af sonen frikostigt understödd, framlefde sorgfria dagar. Efter en tvåårig långtur kom kapten O. en gång hem redan i slutet af augusti månad; resan från Ostindien hade varit ovanligt snabb och meningen var att lägga pp fartyget. Hvem Far glad ör ickö käpten O., som under den tillryggalagda färdån närt hoppet att få sin ängtan uppfylld; att tillbringa vintern i sitt ädernehem och med den gamles jemföra gin egen erfarenhet om striderna på hafvet. Fåfäbgligheten af våra beräkningar erfara vi dock dagligen och vår högsta längtan kastas som bräckligt glas mot nödvändighetens eller omständigheternas hällar, men gtundönm öppspira .ock ur de brustna förhoppningarne nya, som hägra med nyhetens:skimrande glans, och konsten är att vara nöjd med hvad som händer och hvad man sjelf ej förmått förekomma eller ändra: Kapten 0. blefsnart. väckt ur sin:ljufva dröm, ty då Jasten var lossad, erhöll han ät redaren anbudpå en särdeles fördelaktig frakt till England med returfrakt, och van att underordna sin vilja, antog han frakten, desto heilre som omständigheterna skulle vara särdeles! ogytisamma; om ban icke skulle hisna hem i slutet af november. Resan företogs; men på hemvägen i medio af sistnämda månad råkade fartyget mellan Gotland och Öland utför storm och oväder — det .blåste som när Proteus dref all hafvets fänad upp att skåda bergens höjder, och platsen var ytterst farlig; kapten O. hade ej varit medombetänkligare läge, och med mörkret tilltog stormen, 7-4 Från dennaminnesvärda natt omtalade han en historia, som : midt under allvaret tvang honom att le--och kän förtjenaupptecknas åt vår på gudliga sånger och sentimental religionskult,öfverflödande samtid. Då befälhafvaren, misströstande -om möjs ligheten att hålla fartyget i öppen sjö, tyckte sig förnimma dånet: af fräsande bränningar, delgaf her besättningen sitt tvifvel om ätgången och uppmanade iden titl bön. Bland folket fanns en matros, en reslig figur, en äkta sjöbjörn; fostrad vid häfvets bärm och präktig kärl för öfrigt; ingen var så lugn som han; han arbetade söm två; och än mer, han — skämtade, ty då hans kamrater, knäböjande eller högt bedjande, uttalade i deras-mun annars temiigen främmande. ord, höjde han-sin röst öfver stormens dån och utropade: Jol nu må tro ä ni höfliga, nu är det Herre Gud och bön om räddning, men annars är det-d—r annamma och sådane med millioner till, -era fega blötfiskar ! : Hvems mod var störst och hvems den bästa religionen — hans, som! midt under stormens allvarliga språk. svängde satirenssgisgel, eller-deras, som för-stundens nöd bedjande åkallade den Högstes bistånd. Om svaret bör ingen tvekan uppstå, ty den sanna religiositeten kan icke smidas som ett söm eller täljas som något man för tillfället behöfver, med-ett ord; är ej yrkesmässig, utan beroende af ett imeboende; något som bör finnas före farans ögonblick och endast då lifvar vårt mod och stärker vår kraft, och dettä Hågot heter — godt medvetande om efter bästa förmåga uppfyllda pligter. Mot Morgönen bedarräde stormen och vinden vände sig. Några dagar derefter hvilade. den trötta: kölen i säker hamn och kapten O. fick sin förhoppniög förverkligad att ännu en gång i silt hem under sötad ås få känna oset a! torf från: sin barndoms härd: Umåteras.