Dagens Nyheter – 9 februari 1874, sida 2

— Jag är lycklig att höra det. Men min vän skall vara här i qväll. Han är en af de bästa läkare. En gång har Han räddat. mitt lif under mycket svåra och farliga omständigheter. Jag stode ej här för att säga er detta, funnes ej Lucius Davoren. — Lucius Davoren! Hon upprepade namnet med en förskräckt och förvånad blick, gripande krampaktigt omkring ryggstödet på den stol, från hvilken hon rest sig. Heter er vän Lucius Davoren? — Ja. Är det möjligt, att ni känner honom? Det vore märkvärdigt. — Nej, svarade hon långsamt, jag känner ej denne er vän. Men hans namn är förenadt med ett sorgligt minne, — Mycket sorgligt, fruktar jag, ni skulle eljest icke ha blifvit så blek, då jag nämde hans namn, sade Geoffiey med ett slags svartsjuk bäfvan för att någonting i hans gudinnas förflutna lif fanns, som skulle kunna likna en hemlighet. — Det var löjligt af mig att bli upprörd öfver en sådan småsak. När allting kommer omkring, är det blott en tillfällig namnlikhet. Jag kan tro ett det finnes många med namnet Davoren i verlden, sade hon likgiltigt. — Jag betviflar det. Davoren är icke ett vanligt namn. — Har er vän, denne Lucius Davoren, varit framgångsrik i lifvet?