Dagens Nyheter – 9 februari 1874, sida 2

-— Löv -— — Jag kan knappast såga det. Som jag sade er, då jag första gången talade om honom, är han ingalunda ryktbar. Han är ännu föga mer än vid början af sin bana. Men droges jag än med den svåraste af ålla sjukdomar, skulle jag ej vända mig till någon anmnan än Lucius Davoren. Jag skulle skratta åt alla andra och blott ropa på Davoren. — Han är fattig, förmodar jag? frågade hon nyfiket. — Sannolikt är han det. Åtminstone har han ej tillgångar att bekosta sigbeqvämligheter, prakt och nöjen, saker som han för öfrigt skänker sitt fulla förakt. Han har bestämt sig för att egna sina bästa ungdomsår år ett tålmodigt arbete bland de fattiga hellre än att ha sin praktik i West-end och der uppträda i en enspänd liten droska. Jag tror ock att han valt den kortaste vägen att uppnå en ryktbarhet, som skall öfverlefva honom. — Jag är glad att höra hvilket förtroende ni sätter till honom, sade hon varmt. — Men ni har ännu ej hemtat er från den skakning, i hvilken blotta nämnandet å hans namn försatte er nyss. — Icke fullkomligt. Min älsklings sjuk dom har gjort mig så nervös. Om ni icke tror att er vän skulle känna sig sårad deröfver, skulle jag helst vilja slippa att sjelff se honom, Jag känner mig ej så frisk att