Dagens Nyheter – 7 februari 1874, sida 2

boden i huset nr 3 B Hamngatan. Ylletröjan bortgaf han omedelbart derefter till arbetshjonet C. G. Westholm. Denne, hörd, erhände att han emottagit tröjan och att Lindgren sagt sig hafva stulit den. Han påstod att han i sin ordning sålt den till en obekant person. Handlanden L. M. Westerberg har sedermera anmält sig ha förlorat tröjan, hvilken han värderade till 4 riksdaler. Fredagen den 23 hade Lindgren tillika med omnämde Lundgren tillgripit en promenadrock, hvilken hängde som skylt utanför klädmäkleributiken i huset nr 2 Norrmalmstorg. Denna pantsatte de för 2 riksdaler och förskingrade enningarne. Klädmäklerskan Johanna Fernqvist ar anmält sig ha blifvit bestulen på rocken hvilken hon värderade till 6 riksdaler. Samma dag hade likaledes Lindgren och Lundgren inne å restaurationen nr 40 Qvartersgatan tillgripit två stycken nysilfverskedar, hvilka de antsatte för 1 riksdaler. Krogförestånderskan ofia Carlsson har anmält förlusten af skedarne, hvilka hon värderade till 1 riksdaler stycket. Till sist tillgrep Lindgreni sällskap med Lundgren samma dag ett par kalsonger, hvilka hängde utanför som skylt I en bod i huset nr 2 Köpmantorget. Handelsidkerskan Chr. Charl. Friberg har anmält att de på uppgifvet sätt blifvit från henne stulna. ö Lindgren är 15 år gammal, Lundgren 18, Skoglund 14, Westholm 18, Dahlström (tillkallad fyra gånger för snatteri) 11 och Lundvall 11 år. Detta mål öfverlemnades i går af poliskammaren till rådhusrätten. RÅDHUSRATTEN. En hemlighetsfull person. Under denra rubrik omnämde vi för en tid sedan en person, hvilken var tilltalad för stöld af ett parti smör och några andra saker å en ångbåt vid Mälarhamnen. Han uppgaf sig heta Nilsson. Man kom nog snart på det klara i rådhusrättens femte afdelning med stölderna. ty dem erkände den sig så kallande Nilsson. Men ledamöterna i rätten fingo en annan svår nöt att bita på, och den nöten var Nilsson sjelf. Man visste nemligen ej hvem han var. Han sade sig vara född och uppföd Å Själovads socken och Själevads by någonstädes i Ängermanland. Men man hade stora anledningar att tvifla derpå. Rätten införskref slutligen hit en Själevadsbo samt inkallade till yttermera visso doktor Karl Sidenbladh, hvilken har alla Sveriges socknar på sina fem fingrar. Det senare hade dock icke behöfts, ty Själevadsbon kuggade Nilsson på minst trettio framställda frågor. Den gången bar det til! Helsingland för Nilsson och ej till Ångermanland. Vi hafva haft den äran att berätta dessa frågor och svar. . Men rådhusrättens ledamöter blefvo inte klokare för det. Inte var mannen från Själevad; men hvarifrån var han och hvarifrån var han inte? Att vara eller inte vara, det är frågan. Nilsson påstod fortfarande med det obegripligaste lugn att han var från Själevad och att han var född der, fast kyrkoböckerna upplyste att aldrig hvarken hans far eller mor varit boende på det stället. Der satt Nilsson i fänelset månad efter månad — och vid sitt ord stod an. Rådhusrätten visste ej hvad den skulle tänka; det kan gå rundt omkring i hufvudet för mindre! Slutligen fick man en ljus id: man fotograferade den hemlighetsfulle och skickade fotografikort till alla länsstyrelser i Norland och till Långholmen — ty man hade nog dåliga tankar om honom att tro att han skulle vara bekant på det senare stället. Detta tog skruf. Han igenkändes såväl af bevakningspersonalen å Hernösands länscellfängelse som på Långholmen. an hette icke Nilsson, utan Erik Hultin: och var född 1849 i Sidensjö socken af Vesternorrlands län. I Hernösands cellfängelse hade han undergått bestraffning för första resan stöld med 1 års fängelse och å Långholmen för andra resan stöld med 3 år och 8 månaders fängelse. Man må ej undra på att mannen ville uppträda inkognito! Till den senaste ransakningen hade rätten anmodat en sergeant och on tångknekt från Långholmen, hvilka båda kände Nilsson-Hultin, att närvara. De befunno sig i kanslirummet, när Hultin inträdde. — Nå, du är från Själevad? sade ordföranden. — Ja. Nn är ej straffad för stöld? — Nej. : — Bed dem komma in, sade ordföranden. Sergeanten och fångknekten inträdde. Nilsson vände sig om — och stod som fallen från skyarne. Vid sådana tillfällen tackar man ejför sist. — Nå, hvarför har du nekat? frågade ordföranden. — Jag ville ej låta domstolen veta att jag är straffad för stöld, sade Hultin. Hvilken blygsamhet! Nu blef äadtligen processen kort: Hultin dömdes att för tredje resan stöld undergå 4 är och 6 månaders straffarbete och i 8 år, utom den förut ådömda tiden, vara medborgerligt förtroende förkistig. 9