Dagens Nyheter – 6 februari 1874, sida 2

Till Johan Ludvig Runeberg den 5 februari 1874. Helsning från Upsala studentkår. Till det oförgätna landet bortom Bottenhafvets våg Går af önskningar och böner vördnadsfullt ett festligt tåg; Hvad de unge ljufvast drömde, allt hvad hjertat kände bäst Sända de som tack till sångens sjuttioåra offerprest. Står ej sångartemplet färdigt på det öde Finlands skär, Bygdt af dig åt höga makter, hvilkas tjenst du vårdar der! O, så låt det unga Sverige, på hvars språk din stämma går, Fläta några enkla blommor i den gamles silfverhår! Djupt ur Finlands egna klippor tog du diktens urgranit Och om fosterjordens tjusning talar verket bit för bit, Men — hvad underbar förtrollning — sånggudinnans milda and Gaf åt allt ett marmorskimmer från det gamla Hellas? strand. Hur de fina ådror grenas, blänmde som Saimens Vi 2 Svällande, som tankar svälla Ejupt i mästarsångarns håg! O, hur skimrar ej det hela i en dager grekiskt varm, Som de underbara känslor skimra mildt i skaldens barm! Hur den höga gudaboning skiner mot en himmel blå! Se, hur aftonsolen smeker gafvelgrupperna derpå! I den ena tronar fjalar, gråa konungen i Nord, I den andras midt Leontes står yid ikes altarbord. Nordens ära! Ej du glömmes, medan Sverige än ar män, Ej så länge fria hjertan klappa i dess bygder än, Ej så länge malm det finnes än i berg och tungomål, Ej så länge Sverige finnes, kan det glömma Fänrik Stå. Hör, de klinga, dina toner! Vilja vi vid Fyris strand Sjunga hur vi Sverige älska, o, då sjunga vi Vårt Land! -Hvarje nordisk tärna känner dessa himlaburna ljud. Rodnar, älskande med Hanna, suckar med furst Woldmars brud. Se, det skymmer längesedan i den svenska sångens lund, Våra store sedan länge somnat i den långa blund, Våra mästare ha skridit i det tysta, djupa ner, Och de gudavigda harpor — ingen kan dem stränga mer. Men från minnets aftonhimmel, der de höge ha sin gång. Lyss, det klingar som en helsning der till dig en bättre sång: j Till din hydda, fader, skådar en befryndad stjerna ner Och bestrålar glad din ära. Och den stjernan är Tegner 0, en gång, om stormen kommer, hafvet rodnar som i blod, . Och det hotar att förblekna, våra fäders manhnamod. Skola du och Frithiofssångarn, strålande från himlens famn, Svenska diktens. Dioskurer, lysa oss till ärans hamn. s Ofvanstående verser, författade af docenten C. af Wirsn, enligt uppdrag af Upsala studentkår, öfverlemnades i går uti nämda studentkårs narnn till pröfessor Runeberg i Borgå, i ett exemplar, präntadt i guld på pergament och inbundet i pergamentsband med rik och vacker guldornering, fodradt med hvitt siden, Bandet är utfördt af hr Beck i Stockholm och präntningen af hans dotter, eleven vid konstakademien fröken Julia Beck. annas RESER