Dagens Nyheter – 6 februari 1874, sida 2

— 179 — älska henne och en menniska kan blottlåta sitt öde gå i fullbordan: Hon sjöng den gamla italienska -sången han så mycket älskade — denna melodi, hvars patetiskas toner ha ingjutit sin vemodiga ljufhet i så mångas sinnen — dessa toner som väcka, till. lif så många ömma minnen, så mycken fåfäng,.saknad — dessa tankar på en kärlek som varit, men som är icke mer, på ett samlif först på andra sidan grafven. . f — Voi che sapete che cosa ö amort; upprepade han bittert för sig sjelf. . Åh, jag skulle tro satt jag vet det.. Det är det enda jag vet i alla mina förmögenheters när varande förvirring. — Deras ögon möttes en gång under den blick han kastade rundt kring salen. Store himmel, hvilken klagande ömhet i hennes!. En blick sådan som denna gjorde honom galen: : Hade hon blott sett på honom på. detta sätt der borta i parken, då hade han säkerligen gjort något förtvifladt — tagit. henne-i;sina armar och .svurit att bära henne till:-jordens ytter sta, ända, om han .der kunde-hoppas att få behålla henne, . Kunde, hon blicka på hönom med sådana ögon, hon som varit: kallare än polarbafvets-isiga vindar, då han för två korta; timmar sedan talade till henna med hela -styrkan af sin lidelse... -avÅ Hans ögon lemnadeej hennes ansigte då hon sjöng. Då hon hade slutat, kommo