Dagens Nyheter – 5 februari 1874, sida 2

Den trofasta tonen i rösten och den öppna, säkra blicken, som mötte hennes, måtte ha rört henne. En svag rodnad färgade hennes kinder och hennes ögonlock sänkte sig. Det var det första tecknet till någon rörelse han sett i Hennes ansigte. — Om detta är sannt, kän jag blott erkänna den äta ert företräde skänker nug, och beklaga att ni slösat så mycken hängifvenhet på en person, som aldrig kan bli annat än en främling för er. Geoffrey kastade en snabb blick på barnet innan han öppnade sin lidelses fördämningar. Den lilla menlösa hade gått bott till en aflägsen solbeglänstgrön plats, höljd af vilda hyacinter — himlen som skjutit upp ur jorden. — Aldrig? upprepade han, aldrig äniidt än er främling. Ar det rätt att så lätt taga en trofast, ärlig kärlek, en kärlek, som är stark nog att lida eller att våga allt? Sätt mig på prof! Jag kan ej begära att ni med ens skall lita på mig eller sätta tro till mig. Gud vet att jag skall bli tålmodig. Se mig blott i ögonen och säg: Geoffrey Hossack, ni kan hoppas, och jag skall bida. Jag skall följa er med eh pudels tröhet, dyrka er med en indisk fakirs hela blinda tro. Göra för er skull hvad jag aldrig drömt om att göra för min egen — sträfva att vinna rykte och ställning i samhället: Lyckan skall följa mig, om jag vinner er. ren