Dagens Nyheter – 5 februari 1874, sida 2

lig stund, lik denna, då jag skulle kunna finna mig ansigte mot ansigte med er? — Jag vet ej, om jag bör känna mig tacksam för hvad ni kallar hängifvenhet, sade hon kallt; jag vet blott, ätt jag finner det mycket obehagligt att bli följd från stad till stad på det sätt ni säger, och att jag skulle bk er ytterligt förbunden; om Di vill upphöra med er helt och hållet gagnlösa förföljelse. — Måste den alltid förbli gagnlös? flnnef intet hopp för mig? Mina bref ha sagt er hvem och hvad jag är och hvad jag Vågar hoppas: Era bref? — Ja, hi har mottagit dem, eller hur? — Jag har mottagit några mycket dåraktiga bref. Är det ni som skritvit dem? — Ja, jag är Geoffrey Hossack. — Och ni löper verlden omkring, hr Hossack, bedjande qvinnor, om hvilka ni känner alls ingenting; att gifta sig med er, svärade hon seende honom rakt i ansigtet med en genomträngande blick ur sina klara, grå ögon — ögon som på ett underligt sätt påminde honom om någon annans, hvems visste han ej. — På min heder, min fru, svarade Ban allvårligt och med en djup värma, som bekräftade hans uppriktighet, ni är den första och enda qvinna jag någonsin bedt att bli min makat