Dagens Nyheter – 5 februari 1874, sida 1

AVN — Vore ni än regeringens förste man, sade hon med ett svagt, sorgligt zeende, skulle skilnaden vara ingen. Ni kan aldrig bli annat än en främling för mig, hr Hossack. Jag är ledsen öfver era dåraktiga illusioner, på samma sätt, som jag skulle beklaga barnet, som ropar efter månen. Men den der månen i sitt ny, som simmar derborta, kall och blek, står er lika nära som jag någonsin kan komma att göra. — Jag vill icke tro det, utbrast han lidelsefullt, kännande sig bra lik det barn, som ej vill öfverge sitt begär efter månen, Låt mig blott tro att ni kan ändra tankar. Var icke så grym, att ni nekar mig er vänskap; låt mig få träffa er någon gång, såsom ni skulla ha gjort, om ni mött mig i sällskapslifvet. Förlåt mig min djerfhet att ha närmat mig er såsom jag gjort i dag. Kom ihåg att det var blott genom att taga ett sådant steg som jag kunde springa öfver den mur, som skiljer oss åt. Jag har väntat så lärge på detta tillfälle, för barmhertighets skull säg mig ej att jag väntat förgäfves! Han stod barhufvad i det bleknande solljuset, ung, vacker, med det öppna ansigtet glödande af innerlighet och trofasthet, med ett vekt bönfallande uttryck i dessa ögon, som varit vana att skåda lifvet med så glada, så hoppfulla blickar,