Dagens Nyheter – 5 februari 1874, sida 1

å — 172 — plötsligt spratt till och vaknade vid det han såg en lång smärt figur långsamt komma gående gångstigen fram. Det var en qvinna med ett änsigte så skönt som den grekiska bildhuggarens Helena, med mörkt kastanjebrunt hår och imed ögon af denna djupa grå färgton, som ofta tyckes svart, en qvinna, om hvars skönhet det knappast kunde finnes två skilda meningar. Hon gick vägen fråm, talande med en liten flicka med ett täckt rundt ansigte, som man skulle ha ansett både kunna och icke kunna utveckla sig till någon likhet med möderns, Barnet bar en liten korg och knäböjde då och då för att plocka en primula eller en viol på den ojemna marken bredvid gångstigen. — Du, lilla älskliga barn, sade Geoffrey för sig sjelf, om du ville springa bort om ån aldrig -så långt och lemna mig i fullkomlig frihet att tala vid din mamma! Han reste sig upp och gick henne till mötes, tagande af sig sin hatt, så snart han mötte henne. — Jag vill icke förlora ett sådant tillfälle för allt i verlden, tänkte han; jag måste tala vid henne. Hon försökte att passera förbi, i det hennes präktiga ögon öfverforo honom med stolt likgiltighet och utan att ett drag förändrade sig i hennes ansigte. Men han var fast besluten.