Dagens Nyheter – 4 februari 1874, sida 2

och skogar, som jag älskade föga mindre än mina lefvande vänner. Detta samtal banade väg för fortsatta förtroenden. Hon talade om sin ungdom, han om sin. — Ni har varit i Amerika, sade hon plötsligt, berätta mig om Amerika, jag vill höra allt jag kan få om Amerika. Någon, som jag älskar mycket, har rest dit. — Jag skulle knappast ha trott att ert lif hade varit händelserikt nog för att ni kunnat älska mycket, sade Lucius kyligt. — Jag har icke sett den person jag talar om, sedan jag var sju år, svarade hon med en suck. — Jag tror att jag kan lita på er, vi äro ju vänner, eller hur? — Tillät mig icke er farfader att få anse såsom er adoptivbroder. — Den person jag talade om är en, hvars blotta namn det är förbjudet: att nämna här. Men denna grymhet kan icke komma mig att glömma honom, Det var min far. . — Er far! Ja, jag förstår, den son som er farfar har förskjutit. Dock icke utan anledning, förmodar jag? — Kanhända icke, svarade Lucilla i det hennes djupa mörka ögon fylldes med tårar, som hon hastigt torkade bort; han må ha varit klandervärd, min farfÅr har dock aldrig sagt mig i hvad. Han har blott i hårda och grymma ord sagt mig: att de lärde hata