Dagens Nyheter – 4 februari 1874, sida 2

hvarandra, innan de lärde glömma hvarandra. Jag var icke gammal nog för att fatta något annat än att min far alltid var vänlig mot mig och att jag höll af honom. Jag såg honom icke ofta, men rär qvällarne kommo och han tog mig och satte mig på sitt knä och berättade mig vilda, underliga historier, till hälften sanna och till hälften hans egna fantasier, o! då var jag lycklig öfver ell beskrifning. — Ja, jag kan lätt tänka mig hur angenäma minnen dessa stunder skänkt er. — Ibland om vinterqvällarne brukade han taga fram sin violin och spela, under det jagsatt till hälften begrafven i den mjuka stora länstol i hvilken han brukade sitta. Och en sådan musik, så ljuf, så högtidlig, lik en drömmarnes musik! Jag har aldrig sedan dess hört något liknande. — Har ni aldrig fått veta något om orsaken till oenigheten mellan er fir och er farfar. — Nej, jag vet blott att farfar kom ned en morgon, ganska sjuk, och med ett ansigte som såg ut som hade han stigit upp ur grafven. Han drog mig till sig och sade mig att min far hade gått bort — för alltid. Jag kan ej säga er huru förtviflad jag var. Jag ville, äfven jag, gå min väg för att söka upp min far, Och en gväll, som jag minnes så väl, en regnig vinterqväll, steg jag upp ur min bädd, tog på mig mina