Dagens Nyheter – 4 februari 1874, sida 2

någon invändning mot deras växande förtrolighet. Då dagarne ökades, lät han dem vandra omkring det gamla huset i den ljusa vårskymningen, vandra omkring i en ödemark som en gång varit en trädgård och der ännu en gammal knotig ceder stod qvar från fordom. Något nytt Eden var den gamla trädgården ingalunda, men för en åtminstone voro dessa möten i densamma, dessa dröjande töte å tetes, den renaste, den fullkomligaste lycka. Då Lucius såg den gamle mannen så fördragsam i detta afseende, ansåg han sig viss om att denne ej kunde ha gjort några bestämmelser rörande hennes framtid, att hans yttrande att hon ej vore å prendre var blott ett tomt ord. Han kände sig så mycket säkrare i detta afseende, som han under den långa tid han redan tillbragt sina aftnar i Cedar-House, aldrig hade sett någon som kunde göra anspråk på Lucillas bevågenhet. Allt efter som året skred fram, blickade således Lucius allt säkrare mot en ny tillvaro, full af nya förhoppningar, och glada, ljusa tankar fyllde hans själ under dagens mödor och hviskade sakta till honom under nattens drömfulla stunder. Öfver det fasansfulla minnet af hvad som tilldragit sig före hans sjukdom i Amerika — denna natt i prrskogen, denna mulna regniga vinternatt, då det der hemska ansigtet