Dagens Nyheter – 4 februari 1874, sida 1

kläder, smög mig utför den mörka trappan och ut på den våta gatan. Jag kan ännu, blott jag sluter mina ögon, se lyktorhas sken iterkastade från den våta stenläggningen, känna den kalla fuktiga vinden blåsa på mitt ansigte. — Stackars barn! — Ja, jag var ett stackars beklagansvärdt barn den naiten. Jag vandrade omkring länge, länge, sökande efter min far i menniskomassan påligatorna; jag såg butikfönstren stängas, det ena efter det andra, såg gatorna blifva allt mörkare och mörkare: Jag minnes ännu huru rädd jag till sist blef och huru jag kröp upp i en portgång och började bittert gråta. En poliskonstapel kom slutligen gatan utföre, fick se mig och förde mig, då jag sade mitt namn och min bostad, genom långa gator och trånga gränder och passager och öfver broar till Bond-street, der vårt hem då var beläget. Alla voro för längesedan till sängs och ingen hade märkt min flykt. Min farfader kom sjelf ned och öppnade porten. Han bannade mig ej, dertill var han för mycket förvånad då han såg mig, våt och smutsig och genomfrusen. Han -bar mig upp på mitt lilla rum, tände med egna händer.en brasa, gjorde allt hvad han kunde, för att få mig lugn. och frågade mig slutligen hvarföre jag gått ut. Jag sade honom det, Då, för första gången som jag kan