Dagens Nyheter – 3 februari 1874, sida 2

— Då skall ni slippa höra mig, sade Lucius med fullkomligt godt lynne. lan var fast besluten att bli vän med den gamle vresige kuriositetshandlaren, om han kunde, just som någon, hvilken föresatt sig att besegra en ovänlig hunds fördomar, troende att det under den vilda ytan. måste finnas en viss qvantitet ädelhet. — Jag trodde blott, att något litet musik skulle roa fröken BSivewright, eftersom hon sade sig tycka om violin-spelet. — Hon vet icke, hvad hon tycker om, sade Sivewright föraktligt, är full af inbillningar och nycker, och tycker om allting som jag afskyr. --Så, inga tårar, barn, sade han, då hennes ömma ögon fylldes af tårar, du vet, att jag hatar sådana mest af allt. Lucius kom till undsättning och började prata ned förnyad lNiflighet, på detta sätt döljande Lucillas förvirring. Han talade om sig sjelf, berättande alla dessa småsaker från barnaoch ynglingaåren, hvilka, då de förtäljas för sådana, med hvilka man nyss blifvit bekant, på en gång alstra en förtrolighet, som är halfva vägen till vänskap. Han gick tidigt derifrån, innerligt nöjd med sin afton. TLucilla hade talat mycket litet, men äfven hennes tystnad hade intresserat Lucius. Den föreföll honom ej vara något tecken till tråkighet eller tröghet, men ett bevis på ett Tjuft vemod, en vttring af en själ, skuggad af någon gam