Dagens Nyheter – 3 februari 1874, sida 1

De sutto samlade framför brasan, och den gamle mannen talade mycket och öppet, talade om sin ungdoms strider, om sin konst-. dyrkan, om allt som rörde hans bana, utom hans. husligaf lif: I. detta. ämne var han stum. Lucius tänkte på den förskjutne, på onen, som fadren ej brydde sig mera. om, än om en af de skurna figurerna i, Hans konstsamling. Hvad hade väl dennes brott varit? Måhända blott det att han aldrig lyckats blifva älskad. Den gamle mannens natur tycktes vara hård, en sådan; från hvilken svårligen varmare känslor och ömmaretillgifvenhet kunde springa fram — han var ju i stånd att betrakta sin egen.son såsom sin naturliga fiende. — Ni:talade om er violin föreg. tid sedan, sade Lucilla under en paus i samtalet, då Sivewright, efter. att ha talat till sitt hjertas. bel tenhet, Iutade sig tillbaka i sin stol och såg i elden, — Spelar ni verkligen? Jag tycker så mycket om violinspel. — Åh, verkligen? utropade Lucius -förtjust... Jag skall taga mitt instrument med mig en-afton och — : — Gör icke det; sade den gamle mannen bestämdt. Jag bekänner mig halft om halft till den: åsigten att fiolspelning är under en gentlemans värdighet. Får jag höra er gnida en: tarmsträng, skall jag förlora allt förtroende för er som lökare:. (ÄUUOIUS DAVOREN, 20H