Dagens Nyheter – 3 februari 1874, sida 1

han ansåg, att den gamle borde iakttaga och röna, Då han talade om en kraftigare och rikligare föda, såg den unga flickan tviflande på farfaderu. z -Han: tycktes besvara hennes blick, då han sade: — Penningar måste anskaffas, barn, måste iag än skiljas vid perlorna i min samling. Lifvet är ändå det stora nödvändiga; allt slutar med. det. — Jag lofvar att följa era råd, sade han derefter till Lucius och fortsatte vänligt till afsked: kom till mig så ofta ni vill, eftersom ni kommer som en vän, och.låt det bli om aftnarne, ihändelse ni tycker detta är behagligast. Imneius;och Lucilla gingo tillsammans mnedför trappan, och hon dröjde en stund i hvardagsrummet, der allt nu var på det prydligasteoch hemtrefligaste ordnadt. Lucilla hade tagit af sig sin grå öfverdrägt, men bar ännu. den lilla musslinsmössan, som gaf en den allra svagaste anstrykning. af koketteri åt hennes utseende, och hvilken Lucius tyckte vara en den nättastehufvudbonad han någonsin sett. — Ni tror honom väl icke vara mycket sjuk? frågade Lucilla ängsligt. ; — Jag tror icke, att ni har anledning att vara orolig, men han har handskats mycket illa med sig sjelf.