Dagens Nyheter – 2 februari 1874, sida 1

mig få se till er närhelst det kan behöfvas, utan att det blir fråga om någon betalning. En skarp blick sköt fram ur den gamle mannens ögon, hvilka sågo ut som vore de vana att utspana menniskors tankar. — Hvarför skulle ni vara så uppoffrande? sade han; jag har inga anspråk att ställa på er i detta eller något annat fall, ej ens det der ihåliga, tomma, som man kallar vänskap. Ni har intet att vinna af mig. Mitt testamente, som bestämmer öfver mina samlingar — det enda, öfver hvilket jag har att förfoga — gjordes för tio år sedan, och intet skulle förmå mig att ändra det ens så mycket som i afseende på bortskänkandet efter min död af en tiopundssedel. Ni ser att ni har intet att vinna på att visa mig vänlighet. — Farfar! tillrättavisade flickan med sin låga, allvarliga röst. — Jag är ledsen öfver att ni tilltror mig ett så dåligt motiv, sade Lucius lugnt. , Skälen, hvarför jag erbjuder er mina tjenster för intet, äro helt enkelt dessa: Jag har i denna del af staden ingen härd, vid hvilken jag älskar att sitta, intet sällskap, som förefaller mig angenämt och behagligt. Jag tillbringar mina aftnar allena, i allmänhet försänkt i allvarliga studier, stundom med böcker af mera lättläst natur eller med min violin till sällskap. I det stora hela tycker jag rätt mycket om detta slags lif. Men det finnes stunder, då jag känner mig nedtryckt,