Dagens Nyheter – 31 januari 1874, sida 2

OL Uv en kjol och skarlakansröda ben, lik en tropisk fågel eller en målning af Millais. — Allt: defta låter ju likt aktningsvärdhet. — Aktningsvärdhet! utropade Geoffrey, rodnande af harm. Jag vill lika litet tvifla på hennes heder som jag vill sätta i fråga min egen döda mors. Hade du hört henne sjunga Voi-che sapete, hört dessa kla:a dallrande toner, som än svällde ut till en flod af det melodiösaste välljud, än sjönko ned till den ömmaste hviskning, då skulle du ej yttrat dig så, Kunna toner, sådana som dessa, komma från ett orent hjerta? Nej, Lucius. Jag behöfver intet frejdebevis för att veta att Jane Bertram är ren och skär. Lucius log — det var ett den jordiska erfarenhetens vemodiga leende — och drog sedan en lätt suck öfver sin väns sjelfbedrägeri. — Min käre Geoffrey, sade han, deo slutsats, till hvilken du kommit, är naturlig för din öppna redliga själ; men ser du, erfarenheten lär oss dagligen att vi bedra oss, om vi antaga att en gudomligt vacker qvinna har en själ, lika gudomligt ren och skär, och qvinnor ha funnits i alla tider, det visar oss den lyriska scenens historia öfver allt, hvilka sjungit som epglar, men varit allt annat än fullkomiga som qvinnor. För Guds skull, min gamle käre vän, akta dig för musik. Bland alla, som snärja en man