eManuel Pavia de Albuquerque, till ers majestäts tjenst. Man hade redan talat mycket i Spanien om den 9-årige Pavia och såg i honom en utkorad gunstling hos drottningen, hvilken han redan såsom gosse gjorde en tjenst, som ingen man hade nog mod eller tillgifvenhet att visa henne. Men hans trotsiga djerfhet väckte misstro hos Espartero, som fruktade i honom en blifvande rival om inflytandet hos drottningen, hvarpå han aflägsnade honom från palatset och förde honom till en kadettskola. Han gjorde en temligen långsam militärisk carrigre, vann subalterns grad och lefde om vintern i Madrid, om gommaren vid baden i Pyren6erna. Han var mycket känd i den spanska aristokratien och en populär personlighet hos folket i Madrid. I salongerna, der politiken beherrskade konversationen, gjorde han sig angenäm genom sin harmlöshet och politiska indifferentism. Hos damerna var han en gunstling och var förtjust i dem alla, den ena efter den andra. Man påstår, att han hade 30 dueller med svartsjuka äkta män, men han gick lyckligt genom dem alla. Hans förhållande till en duquesa de Zarejos, till en marquesa Cilera och till några andra damer af den högre aristokratien gaf rikt stoff åtMadrids -chronique scandaleuse. Han var för öfrigt ej blott en oemotståndlig Don Juan, utan äfven en utmärkt fäktare och skytt och berömd såsom den bäste rigodon-dansare i Spanien. Hos folket i Madrid är det dock hufvudsakligen hans — lorgnett som gjort honom populär. Det är en enkel monocle, men sättet, hvarpå han trycker den in i ögonvrån, hvarpå han låter den falla, huru han leker med den, är något egendomligt graciöst, väl studeradt, liksom hans landsmanninnors lek med sina solfjädrar. Så lefde Pavia ett njutningsrikt, overksamt lif. . Man hade vant sig atti den fordne djerfve pagen se en flanör, en meningslös pratmakare i en salong, ehuru hans intelligenta, fint bildade ansigte och hans kloka ögon motsade detta, men man såg mindre på hans intelligenta ansigte än på hans eleganta gestalt, År 1866 försvann plötsligt Pavia ur Madrid. Salongerna kändes tomma, då deras gamle vane älskling felades. Ingen visste, hvart han tagit vägen, tills man ändtligen fick förklaring. Han hade blifvit Prims generalstabschef och gick med honom i landsflykt för att efter Isabellas fall åter! vända med honom. Han inträdde såsom öfverste åter i aktiv tjenst. Såsom sådan fäktade han under Prim 1869 mot intransigentes från Malaga. Fördenskull blef han utnämd till general; Serrano, som gerna ville ställa en för aristokratien angenäm, bland folket populär och politiskt indifferent personlighet i spetsen för Madrids lokala administration, utnämde honom till generalkapten öfver Madrid. Konung Amadeo gaf honom rang af marskalk. De höga embeten, han erhållit, läto honom dock ej synas mera verksam än förut. Först det energiska sätt, hvarpå han på Serranos nppdrag utförde statskuppen och sprängde cortes, vände Spaniens och Europas uppmärksamhet på honom. Man anar i honom den blifvande militärdiktatorn öfver Spanien, en efterträdare efter ODonnel, Espartero, Prim och Serrano och man anar rätt. Han är en af dessa förslagna, beslutsamma och hänsynslösa andar, som, fulla af orubbligt lugn och outtröttligt tålamod, vänta det rätta ögonblicket och då nyttja det in i dess yttersta konseqvenser. Troligen tillfaller honom den missionen att sätta Don Alphonso på tronen, och på. det ingenting må fattas, som kan vara af. nytta, tillhör hans fru sedan lång tid trofpretendentens systers omgifning.