Teater. T. Dramatiska teatern ger för närvarande ett nytt svenskt originalstycke i en akt, kalladt Siri, af onämd författare. Pjesen har icke blifvit skonsamt bedömd af dem, som hittills yttrat sig offentligt om densamma, utan snarare behandlad med en så afgjord köld, att man trott sig berättigad misstänka, det domrarne i förväg haft sina meningar klara angående författarens personlighet, men dervid råkat taga miste. Att stycket är matt i dramatiskt hänseender får väl numera icke räknas detsamma till så svår last, då de dramatiska poemen vunnit burskap på scenen och lyriken fått sin plats erkänd på teatern, att man obetingadt nedgör ett stycke utan vidare resonnemanger och endast delgifver författaren utslag utan föregående ransakning. Siri är ett litet nätt konversationsstycke utan vidare anspråk, hvarken på att vara särdeles dramatiskt eller öfvervägande lyriskt. Det är en gammal historia, som dock alltid lär blifva ny, och som äfven kan vara det — en ung flickas första kärlekshistoria, icke just af det ledsammaste slaget, hvilket förhållande bör verka ganska välgörande, ity att den unge mannen har tagit saken på ett mera tragiskt sätt och skulle troligen aldrig ha fått Siri, om icke hon sjelf friat, hvilket hon gör på ett fint, naivt och lagom upprörande sätt. Siris kärlek till förmyndaren kommer till fullt medvetande inom henne genom sammanställningen med de andre unge männens spekulationsmessiga förklaringar (hvilka dock måste berättas inne på scenen), växer till genom svartsjukan och tar sitt utbrott, då Siri ser sig nära att förlora den hon tror sig ega. Då härtill komma den unge förmyndarens konfliktdigra ställning såsom förvaltare af myndlingens förmögenhet och småstadspratet och småsinnet, hvilka göra allt för att sätta hans hederskänsla på sin spets, så har man ju ett litet uppslag till en enkel svensk enaktskomedi, hvilken nog skulle ha haft förmåga att underhålla sin publik för en stund, om icke författaren försummat de ressurser, som en med scenen bekant författare eger till sin disposition. För det första ligga de grunder, på hvilka intrigen hvilar, i en förfluten tid och måste genom alltför många reminisceringar, jag minns, det var..., framkallas för att hålla sammanhanget ihop, så att man endast har att göra med en katastrof, utan att se dess första grunder. Vidare berättas rätt mycket af hvad som passerat utom scenen, hvilket ju författaren helt enkelt kunnat låta passera för åskådarens ögon. Slutligen har författaren icke rättighet att antaga, det den för scenen alltför långa anekdoten om snuskornet och dess märkvärdiga sammanhang med beviset för qvinnans klarsynthet skall vara för publiken obekant, då den särskildt finnes använd i en så mycket läst bok som Kirkegaards Enten-Eller. Mera synbar handling och mindre tal — framför allt inga berättelser — äro alldeles oundgängliga vilkor för att hålla uppmärksamheten vid lif, och detta skulle nog förf. sjelf finna, om han åsåg sitt stycke från salongen och der fick tillfälle att erfara den otålighet, som åskådaren känner, när hans fantasi hålles tillbaka af berättelser i stället för att ryckas fram med handlingens utveckling. Stycket saknade applådsortier; maskineriet och attributförrådet hade blifvit åsidosatta; kostymerna och dekorationerna voro enkla och i öfverensstämmelse med styckets flärdfria och oskyldiga innehåll. Hufyudrollerna uppburos förträffligt af fröken Lindqvist och hr Fredriksson. Ar) 4) Af förekommen anledning upplyses att detta A. icke är begynnelsebokstafven i författarens tillnamn. EAA