— AR voren, då skulle namnet Homerus Sivewrigh gå till efterverlden, förenadt med ett af de yppersta museer, som någonsin skapats af en enda menniskae. — Förlåt mig, sade Lucius, men ert namn Homerus, är det ett familjeller blott dopnamn ? — Namnet gafs mig af min gamle dåraktige fader — hvars far var en af Bentleys samtida — som egnade hela sitt lif åt studerandet af Homerus och försökte att uppställa och försvara den satsen, att Grekland i sina tidigaste dagar hade blott en enda skald och att de cykliska skalderna äro endast en myt. Man säger att hvarje menniska är galen i något hänseende, och min far var mycket galen, så snart det rörde Grekland. Han gaf mig mitt löjliga namn — som utgjorde ett ständigt mål för mina skolkamraters gyckel — en akademisk uppfostran och sin välsignelse, Han hade intet mer att gifva mig. Min vistelse vid universitetet kostade honom hela den lilla förmögenhet han skulle ha kunnat lemna mig, och jag fann mig vid tjuguett års ålder faderlös, moderlös, hemlös och medellös och — hvad som skulle ha förefallit min stackars far såsom det värsta af allt — ur stånd att taga min examen till följd af oförmåga att fatta den homeriska grekiskans finesser. — Nå, men ni trotsade stormen? — Jag skulle ej ha gjort det, om ieke ett sjelfbedrägeri uppehållit mig, då jag stod