— ID — der, ansigte mot ansigte med hungersnöden. Hade icke den illusionen funnits till, då skulle jag knappt ha kunnat passera Waterloo-bron utan att ha varit frestad att göra det kortaste språnget ur alla mina bekymmer, men — jag inbillade mig vara målare. Den drömmen höll mig qvar i lifvet. Jag fick sälja mitt kludd till en eller annan handlande; gjorde till och med några framsteg i konsten att kluddra, tjente sålunda ett knappt bröd, och först efter fem års strängt arbete och ännu strängare umbäranden vaknade jag till insigt af den bittra sanningen, att jag var lika litet målare som grek, att jag ej stod Reynolds närmare än Porson. — Men ni bar manligt förlusten af fera ramlade illusioner, föreställer jag mig? — Hvarför föreställer ni er det? — Emedan era anletsdrag lära mig att ni skulle kunna ba genomgått svårare prof än detta; de antyda en vilja, stark nog för att trotsa ännu hårdare slag. — Ni har rätt! Jag såg lugnt nog min illusion förblekna, den som hade utgjort mina gossårs ljus och som under fem långa år uppehållit mitt lif. Eftersom jag icke kunde bli en målare af taflor, beslöt jag att bli en handlande med sådana, och iag började eu ny afdelning af mitt lif i en liten håla till bod nära Leicester-square, började med ett kapital af tio pund sterling. Jag