— --—-—-—-—-—— ! -— —-—.f General Pavia. En ursinnig storm rasade fram öfver Madrid. Tjutande och dånande störtade den fram ur hålorna i Sierra Guadaramas klippor öfver den kungliga hufvudstadens gator. Timme efter timme ökades dess häftighet, innan ännu nattens mörker hade utbredt sig öfver Manzanaresdalen hade den öfvergått till orkan och strödde spillror af murar och pelare öfver gatorna. Med ängslig brådska sökte alla tak öfver hufvudet och blott en eller annan fördröjd vandrare smög sig, tätt intill murarne, genom gatorna. Till och med den bataljons steg, som gick uppför sluttningen till kungliga palatset, ljödo osäkra ock vacklande, äfven soldatkolonnens täta leder tycktes böja sig för den rasande stormen. Långsamt nalkades truppen slottsporten och tågade in för alt aflösa posten och nattvakten, Så småningom försvunno ljusen i staden och palatset, och klockorna förkunnade att midnattstimmen inträdt. Då hördes ett skott, ett andra, ett tredje, snart dånet af en hel gevärssalva. Det var i palatset. De förklingade dock i stormens dån och den slumrande staden anade intet af hvad som försiggick. De soldater, som hade att bevaka drottningens palats, stormade uppför trapporna och stötte sina gevärskolfvar mot dörrarne, som ledde till drottningens rum, fordrande inträde. Generalerna Leon och Concha kommenderade detta anfall. Ingen gjorde motstånd mot de framstormande; hela armån af tjenare, som befolkade slottet, tycktes vara försvunnen, ingen kunde ses på trappan, ingen i försalen, ingen lockades af det ovanliga bullret till fönstren. Säkra om sin seger, slogo soldaterna med sina kolfvar på dörren, tills de sprängt den. Då smattrade en gevärssalva dem tillmötes, de främsta sjönko ned i sitt blod, under det de andra, dröjande ett ögonblick, sedan störtade fram med förfärliga rop på hämd. Skott på skott hördes, rummen fylldes med krutrök, och de präktiga pelarsalarne återljödo af en strid, som fördes i mörkret, man mot man. Posterna på borggårdarne riktade sina gevär mot fönstren i de kungliga rummen och kula efter kula susade in genom de söderskjutna fönsterrutorna. I drottningens rum herrskade emellertid en panisk förskräckelse: Den knappt 9-åriga Isabella