påte tendre och påle dure. Han undrade om hon lefde allena i detta ofantliga, dystra hus med sin gamle farfar, och så nyfiken var han att få visshet i detta hänseende, att han vågade fråga härom trots det missöde han nyss förut haft med en af sina frågor. — Ja, svarade Sivewright kort, vi lefva fullkomligt i enslighet. Ni menar kanske att detta är tråkigt för min sondotter. Ja, om så är, måste hon foga sig efter omständigheterna. Värre saker finnas än det att vara utan sällskap. Om hon ej hade detta hem, då hade hon intet. — Men jag förmodar att ni nu sett så mycket af min samling som ni vill se. Jag märker huru edra tankar vandra omkring. Och då må vi ju lika så godt bjuda hvarandra godnatt. Jag tackar er för er artighet i afton. Denna väg, om ni behagar. Han öppnade dörren till försalen. Ett temligen tvärt afsked alltså, och ett som Lucius ej väntat. Han hade räknat på att få sluta sin afton långt behagligare i sällskap med TLucilla: — Jag skulle bra gerna vilja bjuda fröken Sivewright godnatt,. sade han. — Åh, det behöfs icke; jag kan framföra er helsning. Der, är er hatt, der på den der svarta marmor-sockeln, sade den gamle mannen, seende sin gäst skåda sig omkring efter sin hufvudbonad med en svag för