hade tur, och efter fyra års förlopp hade jag ett lager, som var värdt sina tretusen pund. Amatörer och dilettanter letade upp mig och funno, att jag hade en gentlemans uppfostran. Stadens unga eleganter fördrefvo många sysslolösa timmar i min bod, och då och då lånade jag dem penningar mot hälften så stor ränta som den de skulle ha betalt en som varit ockrare till yrket. Allt efter som mina förtjenster ökades nedlade jag allt större summor på att öka mitt lager. Jag blef känd för att ega omdöme och smak, och jag hade, med ett ord sagdt, framgång — något som jag aldrig skulle ha haft om jag i sårad och öfverdrifven konstnärsfåfänga och sjelföfverskatining skulle, liksom så mången annan, ha trott mig vara en misskänd Raphael. — Tack för er berättelse, långt intressantare i mina ögon än hvilket föremål som helst i hela er samling. Det förvånar mig ej nu, att ni icke förmått skiljas från de de: konstens perlor, ni under så många år och med så mycken kärlek samlat. Men hade intet af era barn håg att fortsätta en så lockande affär, — Mina barn, upprepade Homerus BiveWright med en dyster blick, jag har inga barn. Då ni talar till en främling, hr Davoren, så vakta er från att framkasta sådana frågor. De drabba stundom en allför ömtålig punkt,