hans anlete då, han nyss talade om sin son, en sondotter som jag gör arflös, om hon icke fogar sig helt och hållet efter mig. Jag vill icke att något främmande inflytande skall komma mellan oss. Vi äro lyckliga såsom det nu är — vi älska hvarandra, ej på något innerligt sätt, men vi lefva tillsammans i gemensam fördragsamhet. Nej — jag skulle vara galen, om jag släppte in hit något störande element. — Ske som pi vill, sade Lucius, jag är en man som ännu får kämpa mig fram här i lifvet och har knappast trampat ens de första stegen af den väg som leder mig upp åt. Den vänskap, jag erbjuder, är derför ej mycket värd. — Jag skulle afslå er begäran på samma sätt om ni vore millionär, svarade denandre, i det han öppnade den tunga gamla dörren och insläppte en sky af dimma. Han gick före tvärs öfver gården; läste upp den höga jernporten, och hans gäst trädde ut på den simpla, dimmiga, smutsiga Shadrackroad, ut till verkligheten. — Ån en gång godnatt, sade Sivewright. Godnatt! svarade Lusius, just som porten slöt sig bakom honom med ett ljud likt en ond korps kraxande. Han vände sitt anlete hemåt, djupt sårad. Han var en stolt man och hade erbjudit sin vänskap åt en ammal för detta kuriositethandlare, för att få blott ett snöpligt afslag. Men det var