Stockholmsbetraktelser. f en främling. Säsongen är i fullt flor! Stockholm visar denna intressanta uppsyn, som är egendomlig för en stor stad och särskildt för en hufvudstad, uti hvilken de olika samhällsklasserna äro mera mångsidigt representerade än annorstädes. å Se detta brokiga, bizarra, brusande lif, uti hvilket alltjemt ytterligheterna mötas, scenerna vexla! Man stiger upp, man flånerar, man äter, dricker och dansar, man har haft roligt och man lägger sig; å andra sidan: huru många sorger och bekymmer, huru mycken nöd och hvilket elände! Klockan är 8 på aftonen. Modemagasinernas 6talager — dessa profkartor på den qvinliga smaken och den qvinliga fåfängan — skimra ännu i gaslågornas praktfulla glans, och från Drottninggatans eleganta våningar kasta tusentals ljus sina inbjudande strålar ned på de förbiilande menniskomassorna, hvilkas sorl öfverröstas af hjulens enformiga dån och hästarnes taktmessiga tramp. Ty just vid denna tid på dygnet spelas fortissimo iden kaotiska konsert söm plågar en stockholmares öra från tidigt på morgenen till midnatt. Patriciska och plebejska ekipager, moderna; glänsande landåer och enklare, gammalmodiga kupbvagnar, kolossala omnibusar och dessa, jag höll på att säga oräkneliga, åkardroskor spela sina respektive stämmor i denna bullrande symfoni, som vore ett värdigt tema för en Wagnersk tonmålning. Och huru olika äro de icke hvarandra alla dessa vehiklar! Betrakta blött det grefliga ska ekipaget med sin plymagerade jägare, sina eldiga halfblodshästar, hvilka tyglas af en om sin herrskaretalang. fullt medveten körsven, betrakta hela denna nobla företeelse vid, sidan -af det der borgerliga åkdonet, på shvars-kuskbock ni ser en qvinlig varelse med en -lanterna! Och likväl skulle ni säkerligen finna det senare långt mera intressant; om ni kände dess innehåll, om ni finge kasta en blick genom de skramlande: fönstren på denna fyrhjuliga familjhelgedom. Men halt! Vi behöfva ej göra oss skyldiga till så närgångna ögonkast. Vagnen stannar utanför detta hus, der andra våningen är rikt eklärerad, vagnsdörren slås upp och vi se en förtjusande sidensko gratiöst trampa på fotsteget och sylfidiskt sväfva öfver trottoaren. Hvilket ritstift skulle väl kunna-uppdraga. de behagliga linier, som denna -18-åriga ungmös tåspets i afton kommer satt beskrifva i den beräsande valsen eller den lifliga pölkan. Dock vi äro ju inbjudna och alls icke indiskreta; låtom oss gå vidare! Men hvarthän? Skola vi gå nedåt Drottninggatan och blanda oss i folkhvimlet på Norrbro eller skola vi slå oss ner i Blanchs kaf6 och vid Lumbyes häntyckande toner filosofera öfver den i staden rådande stora dödligheten; hvilken, efter hvad som påstås, är så stor att likkistornå tagit slut? I afton föredrager jag Norrbro; jag tycker om den gamla synderskan, som en förfluten tids smak räknade för en ibland Stockholms prydnader i byggnadsväg, men af en nyare tids estetiska stränghet blifvit dömd till döden: , . : Norrbro är utan tvifvel en af de mest egendomliga broar i verlden. Ända tills på senaste. tiden utgörande det enda föreningsbandet mellan stadens båda hälfter, är den att betrakta såsom gatutrafikens brännpunkt: Ar ni främling i Stockhölm och önskar träffa en bekant som ni förgäfves sökt öfverallt annorstädes, så gå ett par slag på Norrbro och ni skall innan kort möta den efterläng