Teater. I Mindre teatern. Bodmamseller i Paris. Teckning ur Paris-lifvet i 5 akter. Fri bearbetning från franskan. Det är sällan som publik och kritik äro riktigt eniga om att förkasta eller taga till nåder ett teaterstycke. Sjelfva publiken är ofta delad i partier för och emot, och då uppstå meningsstrider, hvilka en referent icke får underlåta att taga i betraktande, då ju teatern är till för att roa eller lära alla och icke blott de främsta parkettbänkarne, eller den öfversta raden, eller tre, fyra referenter. Vid första uppförandet af Bodmamseller på Mindre teatern tycktes en sådan skärmytsling pågå mellan raden och parketten, hvarvid parketten segrade genom sina nedhyssjningar, hvilket kom raden att tvifla på sitt omdöme och tiga — hvadan stycket föll, och lär föga hopp vara att det skall resa sig. Om man häraf skulle sluta att stycket vore uslare än all annan uselhet, så vore man orättvis; om man återigen skulle ställa sig på de nedtystades sida, skulle man utsätta sig för misstankar om dålig smak. Pjesen hade, i förbigående mnämdt, ett komprometterande tycke af den på samma teater för några år sedan uppförda Syfröknarne. Ea faderoch moderlös vestal bland hetärer; en ung landtbo, som rest till staden för att förstöra penningar; elaka qvinnotungor hota att förstöra vestalens kärlekslycka; hon befinnes till slut ega en far, sedan en papegoja tagit lifvet af hennes afskyvärda mor; orgier med champagne; svarta klädningar med tårar; pappa Colinot med kontrabasen och en engelsman — alla dessa ingredienser hade verkligen kunnat limmas ihop till en teaterpjes, som äfven otvifvelaktigt skulle kunnat hålla publiken vaken, om nemligen pjesen blifvit bearbetad på ett lämpligt sätt, d. v. s. om åskådaren sluppit vara vittne till ridåns 16 uppoch neddragningar. Att ha gjort 5 ordentliga akter, att ha strukit onödiga personer eller åtminstone infört dem litet förr i handlingen, borde icke varit omöjligt — och skulle troligen ha gjort pjesen njutbar. Nu var det hela plågsamt, ty när man just lyckats komma något så när in i historien, så gick ridån ned; man blef otålig och glömde hvad man nyss förut sett, hvadan resultatet blef att man till slut var uttråkad och tyckte att alltihop var tråkigt. Hvad uppsättningen beträffar tycktes man ha gått publikens fordringar något mer till mötes än vanligt. Första och femte akternas dekorationer voro mer än tillåtligt trasiga och smutsiga, äfven om man haft för afsigt att anbringa lokalfärg på flickornas enkla bostad. När ridån gick upp för 3:dje akten, spred sig ut öfver salongen en angenäm och för Mindre teaterns publik ovanlig limfärgslukt — hvilken äfven belönades med ett välvilligt sorl: — styrelsen hade låtit måla en splitter ny dekoration; samma nöje och samma öfverraskning i fjerde akten. Vi lyckönska publiken och teaterstyrelsen till detta nya, välbetänkta steg, ehuru det efter utseendet icke just var lämpligt tillfälle att med denna pjes börja reformerna. Bland de spelande skulle vi vilja framhålla fröken Dahlqvist, hvilken ovilkorligen lyckades vinna publikens den qvällen högst sparsamma sympatier. En viss blyghet och osäkerhet i första akterna förmådde icke störa det angenämna intryck hennes flärdfria och varma spel frambragte. Det är dock alltid otacksamt att vara sentimental bland de glada, och derför funnos få tillfällen för publiken att visa den unga skådespelerskan sin uppmuntrande uppmärksamhet. Det skulle säkerligen vara af stor vinst för fröken Dahlqvists talang att få utveckla sig i en lärorikare repertoar ochi en större skola; kangl. teatern lär, med -sin kända förmåga att bortkasta eller försumma goda anlag, likväl stänga sina portar för fröken Dahlqvist. Fru Bergström lyckades rätt väl att få fram de starka nyanserna i den obehagliga roll hon fått sig anförtrodd. Bodmamsellerna voro väl inne i stämningen och försummade inga af sina små grepp och finter: för att exponera sig i de mest fördelaktiga positioner. Hr Bergström var icke så rolig som understundom, men det har nog sina svårigheter att ofta göra något nytt, då man har så många och täta uppgifter som hr B. har. Hr Holmquists gästande hade genom den synliga fetstilsannonsen uppväckt rätt stora förväntningar om något riktigt muntrande, men