-— OT — Naturligtvis har pappa gjort efterfrågningar rörande den der mannen, den. der. Vandeleur, sade han. — Ja, svarade kyrkoherden, jag skref till Harwood — du kommer ihåg Harwood, min gamle vän lagkarlen? — och bad honom göra efterfrågningar, ehuru jag icke sade honom allt, som du väl kan förstå Men det ledde ej till något resultat. Jag införde ock en annons i Times, i hvilken jag bön föll din syster — ett svagt ljud trängde fram öfver fadrens läppar, innan han sade din syster, alldeles som om han skulle ha velat nämna sin; förlorade dotters namn men icke kunde det — i hvilken jag bönföll henne att komma åter och erbjöd henne förlåtelse, lek. och tystnad, och affattad så, att ingen mer än hon kunde fatta den. Jag tror att hon har rest från England, Ludus. Jag kan icke tro, att hon annars skulle ha lemnat denna kallelse obesvarad. — Vandeleur, sade Lucius lugnt, är ett för tillfället antaget namn, derom är intet tvifvel. Någon usling har träffat henne på slottet eller hos lady Baker. Vandeleur! må Gud tillåta, att hans och mina vägar korsa hvarandra innan jag ännu blir många år äldre! Detta var allt hvad han sade, och alltifrån den tiden uttalade han aldrig sin systers namn. Han såg, huru mycket dessa sorger bidrogo att förkorta hans fars lif,