Dagens Nyheter – 23 januari 1874, sida 2

melodi, utan blott löpningar och drillar och konstigheter, så att man kände sig till mods ibland som om man suttit i domkyrkan och fallit i sömn under det orgeln ljöd, såsom mrs Cupon brukar säga. Musik! ja det var den dämon, som bade drifvit hans barn till undergång. Intet annat. än denna ödesdigra trollmakt, som hade beherrskat henne allt från hennes första harndom kunde så hafva bedårat hans stackars kära flicka. — Hörde oi mannens namn? frågade kyrkoberden. — Ja, nog gjorde jag det, det är jag öfvertygad om; men jag har aldrig varit i stånd fill att minnas namn. Mrs Capon skulle kunna säga er det på ögonblicket. — Nej, nej, utbrast kyrkoherden hastigt och oroligt, jag är icke nyfiken; det är ju vågot som är af rakt ingen betydelse för mig. Farväl, Huskings. Han gick uppför gatan till hr Stammers, som hade en liten musikhandel och byrde ut pianos. — Det vore bra om ni ville tta in till prestgården och stämma mitt piano innan min dotter kommer hem, Stammers, sade kyrkoherden, kännande ett bittert-qval sammanpressa sitt hjerta då han så yttrade sig, i det han satte sig på cn stol vid hr Stammers dörr, som stod öppen i den varma sommareftermiddagen.