Dagens Nyheter – 23 januari 1874, sida 1

hög — hr Stammers utvisade med ena handen en höjd af ungefär en och en half aln från golfvet — och jag väckte uppmärksamhet bland folket i min födelsebygd i anledning häraf, men jag hade icke det hufvud, som den mannen har. Atthöra honom spela Beethovens sonate pathetique eller månskenssonaten — åh! det är underbart! Och icke nog med det. Han spelade sonater och fugor — om de voro hans egen komposition eller icke, det vet jag ej, men det var fugor och sonater som jag aldrig hört förr, och jag kan aldrig tro att det är en dödlig menniska som skrifvit dem. De gjorde våld på alla harmonilärans lagar, ser kyrkoherden, men ändå voro de så vackra som någonting af Mozart. En sådan musik! Blodet stelnade i ådrorna på en då man hörde honom. Om ni skulle föreställa er att den der gamle herrn med bockfoten, ni vet, spelade piano — men som pi är prest så vill ni väl icke tänka något sådant — så skulle ni föreställa er att han spelade just på det sättet. — En excentrisk stil? frågade kyrkoherden. — Excentrisk! Det var det underligaste, mest besynnerliga slag af musik jag har hört i hela mitt lif. Ville den mannen ha spelat offentligt, skulle han tagit staden med med storm; de skulle ha sprungit efter honom likt galningar.