Dagens Nyheter – 23 januari 1874, sida 1

stämdt och rent då hon kommer åter. — Från ett till annat, hyrde ni icke ut ett piano åt den der främlingen som bodde här på värdshuset häromdagen, åt — mr —? — Mr Vandeleur, utbrast Stammers. Jag hyrde honom det bästa piano jag har — en splitter ny Collard — till trettio shillings i månaden. Och det var underbart att höra honom spela på det. Jag har stått i trappan der borta i värdshuset och lyssnat på honom en halftimma i stöten. — En god virtuos, eller hur? frågade kyrkoherden med en ny suck. Olycksbringande musik, fatala konst! — Gud, det är icke rätta ordet. Det fins mången god pianovirtuos — sade Stammers bröstande sig något, liksom om han sjelf ville placera sig bland de sålunda begåfvade — och jag tror icke att det finnes något af Mozart, eller Händel, eller Haydn, eller Beethoven — som är kungen bland dem alla, ja det är Beethoven — som jag icke skulle kunna spela å prima vista; men jag kan icke, trots detta, ställa migijemnbredd med mr Vandeleur, han, gentlemannen, som bodde här på värdshuset. — Hvad är skillnaden ? Hr Stammers slog med fingrarne på sin panna. — Här, här är det som skillnaden ligger. Jag har icke hans hufvud. Nog hade jag sinne för musik redan då jag . var så pass