Dagens Nyheter – 23 januari 1874, sida 1

kade sig tillsammans vördnadsfulla och tysta vid åsynen af sin kyrkoherde, — Bopolt, sade kyrkoherden i en strängare ton än han brukade begagna, med hvad rätt tror ni kyrkan kan blifva ett tillbåll för lata dagdrifvande främlingar? — Åh, hr kyrkokerde, det har jag icke gjort. Så vidt jag vet, har kyrkan aldrig varit ett tillhåll för dagdrifvare, men jag har brukat visa henne och monumenterna och fönstret öfver södra kyrkporten då och då för någon aktningsvärd främling, det har ju kyrkoherden ej förbjudit. — Ått visa monumenterna, ja, det är en sak; men att låta en främling alla dagar bära nyckeln till — — — Jaså, kyrkoherden menar den resande gentlemannen, som bodde på värdshuset, sade kyrkvaktaren med förlägen och förvirrad min. Han var en fullkomlig gentleman, och mr Filby, organisten, visste att han hade för vana att spela på orgeln en eller annan timma om dagen och gaf honom regelbundet nyckeln, ja det gjorde mr Filby, och sade till mig: John, när helst hr Vandeleur vill spela på orgeln, har han rätt dertill och är välkommen, det kan ni säga honom från mig. — Han har mutat er förmodar jag, sade hr Davoren. — Det kan väl hända, att han gaf mig en slant då och då för mitt besvär med att