Dagens Nyheter – 22 januari 1874, sida 2

— PR sängs, förrän heptes älskling berättat för henne alla sina triumfer under äftonen, eh beskrifning, som oftast upptog en timme. Ty Janet skulle omtala, icke blott hvilka visor hon sjungit, och hvilka danser hon dansat, utan också alla artigheter, som blifvit yttrade till henne. Vid denna tid rotfästade sig alltmera den föreställningen hos kyrkoherdens familj, att fröken Davoren skulle göra ett lysande parti. Från husfadren ända ned till köksan fanns ingen i prestgården, som icke var fast öfvertygad härom, med undantag endast af den unga damen sjelf, hvilken tycktes egentligen icke bry sig om någonting annat än musiken, orgeln, på hvilken hon spelade i kyrkan, och det gamla urmodiga pianot i hennes hem. För fru Davorens enkla förstånd syntes det hardt nära omöjligt, att all denna fägring och talang skulle kunna lemna ringa eller inga 1esultater, att hennes dotter, den mest strålande stjernan på balerna å slottet Guildford, den yppersta sångerskan på lady Veering Bakers musikaliska soarber, skulle länge kunna förblifva helt rätt och slätt Janet Davoren eller komma att knyta hymens band med någon simpel pastorsadjunkt eller bataljonsläkare. Det måste förr eller sednare blifva något utaf denna utomordentliga hyllning från de förnämas sida, hvilken redan upptändt en eld af afund i så många Wykhamston-flickors