Dagens Nyheter – 22 januari 1874, sida 1

Huskings, en af de mest språksamma invå narne i den lilla staden. — Ja, sade hr Huskings, visst har det varit en och annan; men det fins just icke mycket för folket att se på och fröjda sig åt på den här platsen, skall jag säga. Vi ha dock haft här en sådan der landtmätare eller ingeniör, eller hvad de kallas, en sådan der, som springer omkring med en mätkedja för att spionera ut, hvar han skulle kunna lägga en ny jernväg, som skulle, förstås, föra alla menniskor från staden utan att bringa någon dit igen, och som skulle höja priset på alla lifsförnödenheter för oss. Och så var det den der orgelspelarn här om dagen. Hvad han kom för, det kunde ingen fundera ut, ty han mätte ingenting; han bara gick och verade kring den gamla kyrkan om hvardagarne och spelte orgel. Men honom känner ni väl till genom fröken Davoren, som måste ha sett honom ibland, då hon tidt och ofta gick dit. Kyrkoherdens anlete bleknade en smula. Der hade han således mannen! — Nej, sade han med något osäker och skälfvande röst, min dotter talade aldrig om honom, eller om hon gjort det, fäste jag ingen vigt dervid. Hon har nu rest bort en liten tid och är i London hos några vänner. Det kan alit hända, att hon har talt med oss om honom, men jag kommer icke ihåg det.