Dagens Nyheter – 20 januari 1874, sida 1

gar sedan och gingo åt hvar sitt håll. Han var en förrädare, en skälm, och jag kunde icke längre trifvas i hans sällskap. — Jag kan icke sätta tro till ert påstående, gade Lucius. Han var envis, förmodar jag, och ville fortsätta vägen fram till fästningen, hvilket ni deremot icke var benägen att göra? — Ni må gerna för mig tro hvad som helst ni behagar, återtog främlingen, och kastande en skygg blick på Lucius, frågade han derefter: — Nå, har det blifvit bättre för er, sedan vi skildes från hvarandra? — Nej, långt derifrån, svarade Lucius. Våra utsigter ha tvärtom mörknat allt mer och mer, och Geoffrey Hossack ligger för döden; han har insjuknat i en mycket svår feber. — Högst besynnerligt att det kunnat hända i en sådan köld, sade främlingen med en ton af orubbligt lugn. Men eftersom döden tyckes vara oundviklig för oss alla, skulle jag för min del icke ha något emot att dela er väns öde och lemna denna verld, alldeles omedveten om hvad som försiggick; det vore mycket bättre än att ligga här och räkna de långa timmar, som ännu skilja mig från förgängelsen. Lucius såg på honom med en blick, som uttryckte på en gång förtrytelse och medlidande, samt yttrade: