af sitt tobaksförråd och deraf delat med sig åt sina kamrater — hördes på afstind ett ihåligt skri, liknande en fågels klagande läte, då han befinner sig i en hotande fara. Lucius var den förste, som fattade betydelsen af detta Tjud. — Kekek-odarsis! utropade han med glädje. Han kommer då ändtligen tillbaka. O, min Gud, jag tackat dig! Ropet upprepades, men denna gång så tydligt, att man kunde höra att det verkligen kom från en menniska. — Ja, sade Geoffrey, det måste vara han. Han skyndade till hyddans dörr. Lucius ryckte en brand ur eldbrasan och gick ut, svängande densamma i luften samt ropande högt till svar på indianens läte. I detta ögonblick af glad öfverraskning, längtan och hopp betydde mannens återkomst för dem detsämma som hjelp, beqvämlighet och öfverflöd; men de skulle, tyvärr, snart bli upplysta om sitt misstag. Plötsligt fingo de 86 indisnen nalkas mellan träden, men i hvilken belägenhet var han icke! Han bokstafligen släpade sig fram på den hårdt frusna snön, hvärs yta var tillräckligt fast för att kunma bära denna lätta börda. Då han närmade sig eldskenet, upptäckte man, huru öbeskrifligt mager och medtagen hah var — en verklig bild af lidandet och hungern samt mera liknande en vålnad än en löfvände menniska.