lärare bade varit, ondvek. han sörgfälligt att direkte besvara dessa frågor. — Det finnes somliga menniskor, som icke kunna lära s g någöt af andra, utan måste vara sind egna läromästare, sade han. Jag är en af dem. Stäng in mig i ett fängelse och låt mig sitta der i tio års tid med fiolen till mitt enda sällskap, och ni skall få se att, då jag åter slipper ut, skall jag ha upptäckt en ny kontinent i musikens verld. — Ni tråkterar äfven andra instrumert? vågade Lucius fråga. Flöjt? : — Jag tycker alltid bäst om stränginsirumenter, genmälde den hemlighetsfulle vårdslöst. — Piano? . — Ja, jag spelar verkligen piano. Hvartill har menniskan fått fingrar, om hon ej skulle använda dem? . — Visserligen; jag undrar blott öfver att ni så här velat gräfva ned era utmärkta talanger långt borta i en ödemark. — Det finnes tusen olika skäl, svarade Matchi med en axelryckhing, hvarför en person kan tröttna på den verld, som han egentligen tillhör. . Mrs — Ni har rätt. Och det är icke heller omöjligt, att en persons egen verld kan bli trött på honom, återtog Lucius. I stället för att tala om sig. sjelf och sina egna angelägenheter — ett ämne som eljest LUCIUS DAVOREN. Li